Text

Dansen

Du kompis,
vill inte du också bara tokdansa?
Som en popflicka till Doktor Kosmos
vill du vibrera du med, bara för att?
Som en hundvalp som hittat sin första gräsplätt
ge mig ett par stuprörsjeans
och jag ska studsa tills jag stupar.

Du rör dig så här nära mig och jag undrar:
kväver tystnadens monotoni
dig också, kompis?
Min kropp fylls för varje andetag
med tristess och stumma leenden
så Herr DJ ge mig maskinrök och tunga rytmer
jag sa ge mig ett dansgolv och en brandsläckare
ge mig ett, två, tre, fyr och ett första beat
sen drar jag kompis, hänger du på?
Och totaldemolerar ett dansgolv via tjugo enkla rörelser
när armarna viks upp som inget annat
mina converse i kontakt och ljudet flödar genom
öron sämre lämpade för annat
jag blir döv och hör inte längre världen
för jag är inget mer än nu och mina höfter.

Ge mig ett par svarta stuprörsjeans
och jag ska dansa tills allt tar slut.
För innan du dansat,
innan du verkligen rört dig fri
har du aldrig någonsin levt på riktigt, kompis.

Medelklass (Synd)

Jag har
En hud vit som elfenben
ett kön som definieras av dess strukturella privilegier
och en klasstillhörighet som skriker
VILLAOMRÅDE och BOSTADSRÄTT
och för varje dussin av oss finns det minst tretton av mig.

Man kan se oss med våra föräldrars skilsmässor
draperade över våra axlar som är
för taniga för att bära upp
stjärnorna vi tror att vi är.

Det kallas för medelklass, ja,
men jag hade hellre kallat det för en lagom kass grund
att stå på. Jävligt synd,

som när min pappas pappahumor
skulle beskriva det med att
”synd, det är något helt annat. Och mycket mycket roligare.”

Min pappa, han är rätt rolig han.
Löjtnant Håkan Hoffert, i Kungliga Svenska Flottan.

”För den som inte Gud gav hjärnor,
fick vinklar streck och stjärnor.”

För vi respekterar inte alltid våra föräldrar,
vi vita grabs från middleclass utan ibland, ibland,
tar jag trappan ner till självaste Satan och hämtar
upp dikter till min far.

I ett tafatt försök att förklara
varför jag hellre blir en superhjälte med Aids
än en kvarterspolis med välbalanserad ränta på mina bolån.

Att jag, likt den amerikanske poeten Derrick Brown,
hellre blir kysst i Hades än har sex i en Mercedes.

Min mor, är en helt annan historia.
En hypokondrisk pillemarisk städmanisk underbar
fucking jävla kvinna, 
som en gång i forntiden
förbjöd mig att städa mitt rum för att jag
inte gjorde det bra nog.

Henne är det också rätt synd om, ibland,
kan jag tycka. Det finns tillfällen då jag pratar med min mor.
Oftare än vad jag vill men mer sällan än vad jag borde.

Jag brukar säga till henne att: Mamma,
mina skulderblad är inte gjorda
för att lutas mot väggar i stillsamhet,

för de skär djupt i mina älskares bröstkorgar.
Och min egen bröstkorg är ditt brustna hjärtas avlopp.
Och det är synd.

Men synd, är ju något helt annat. Och mycket mycket roligare.
Så jag tänker synda, som min storasyster
när hon utbildade sig i sex år, lärde sig prata sex olika språk
och nuförtiden jobbar hon på försäkringskassan
där hon utförsäkrar i genomsnitt sex personer i veckan.

För jag vill kunna definiera mig bättre
som alla coola feministbrudar
eller häftiga invandrarsnubbar. Men det finns inte på kartan.

För jag har en hud vit som min mammas alkoholvanor
efter att hon genomlevt 19 år av helvete.

Ett kön jag ärvt av min far till ingen nytta alls.

Och en syster som bor i en tvåvåningsvilla
där hon bodde med sin föredetta man innan
hon insåg att hans röst talade för Svenska såkallade Demokrater.

Ja, jag har en lagom kass grund
att stå på.

Och det är jävligt synd.

Men hey, synd är ju faktiskt något helt annat,
och mycket mycket roligare.